Minnesord i Kungl Musikaliska Akademien

AFF_6juni10_DSC8504B

Tonsättaren, professorn i komposition, Bosse-vännen och samarbetspartnern för ny flickkörsrepertoar, Karin Rehnqvist, höll vid Kungl Musikaliska Akademiens sammankomst den 19 maj dessa minnesord över Bosse Johansson.

 

Kördirigenten, pedagogen och inspiratören Bo Johansson har gått bort. Han avled stilla i sömnen natten den 10e maj. Bo, alltid kallad Bosse, var verksam in i det sista. Veckan innan kom han hem från Neerpelt i Belgien, där han varit jurymedlem i en körtävling. Han var som alltid upplivad och glad när han befann sig i körsammanhang och ville berätta och diskutera.

Det är en centralgestalt, ett nav och en förnyare inom svenskt körliv som gått bort.

Hans påverkan inom hela vårt musikliv har varit och kommer fortsatt att vara enormt, då han under sina nästan 40 år som pedagog och körledare vid Adolf Fredriks Musikklasser undervisat drygt 4000 elever. Många är idag professionella musiker; instrumentalister och sångare, andra återfinns inom vårt fantastiskt rika amatörkörliv.

 

Adolf Fredriks Flickkör grundade Bosse 1972 och ledde den sedan i 38 år. Kören blev snabbt en topp-ensemble, känd för sin speciella klang och kreativa programsättning. Bosse och kören fick tidigt internationellt rykte, i början genom körtävlingar, något de snart slutade med eftersom de med Bosses ord ”alltid kom bättre än tvåa”. De blev istället inbjuden kör till symposier, konvent, och turnéer världen över, bland annat var de som första europeiska barnkör inbjuden till Kina 1998.

En konsert med Adolf Fredriks flickkör var alltid en upplevelse. Den var alltid konstnärligt intressant, utförd med briljans och den hade alltid charm. Den charmen utgick från Bosse!
Med 42 underbara och begåvade flickor är detta kanske inte så svårt tänker ni, men en kör är alltid oerhört präglad på sin ledare. En spegel.

En konsert var som sagt en upplevelse, likaså en repetition, där Bosse alltid lockade fram nya påhittiga sätt att angripa svårigheter. Ja, till och med uppsjungningsövningarna var ett äventyr: De syftade alltid till att frigöra, både individen och det sångliga. Cluster, sjunga egen tonart, eget tempo, stå ansikte mot ansikte med en körkompis i stället för i vanlig köruppställning mm. Bosse ville ha en kör av starka individer. Den sociala gemenskapen och det individuella är båda grunden till en bra kör. Dessutom ledde övningarna direkt in till den nya konstmusiken, som var Bosse stora intresse.

Hans recept för att skapa en bra kör var:
1. Man väljer bra repertoar. ”Den goda musiken” utvecklar en kör.
2. Man samarbetar med begåvade tonsättare som tvingar oss till nya och spännande upptäckter. Tonsättare som ibland får oss att göra det omöjliga, hitta nya klanger och uttrycksmedel; från viskningar till rop.

………

Själv mötte jag Bosse när jag som tjugoåring flyttade upp till Stockholm och började sjunga i Bromma Kammarkör, en blandad kör specialiserad på ny musik. Att få sjunga musik av Arne Mellnäs, Folke Rabe, P-G Alldahl, Charles Ives med många flera, att få möta den positiva kraftkälla som Bosse var öppnade nya världar och påverkade stort mitt kommande yrkesval. Bosse var möjljgheternas man. Han hade en slags finurlig humor, som alltid skapade nya vindlingar i hjärnan.

Bosse är upphov till att mycket musik skrivits! Hans nyfikenhet och uppmuntran inspirerade många tonsättare. Och han förde alltid ut svensk konstmusik på den internationella scenen; på konserter, masterclasses, på konvent, där han ofta ledde många sångare. Det var inga problem. Bosse nådde alltid fram till varje sångare med sin speciella förmåga till kontakt, sin speciella förmåga att locka fram det bästa hos var och en och tillsammans.

Vi jobbade många år tillsammans med Adolf Fredriks flickkör. Bosse var så uppmuntrande och nyfiken, och jag skrev mycket för flickkören, i den klangen kände jag mig hemma. Allt från en kort kanon på texten; Livet är ett tjolahejsan, men det bästa är nog kärleken, något som förresten kan stå som motto för Bosse, till Ljus av ljus för symfoniorkester och barnkör, uruppfört i Paris.

I början av 90-talet skrev jag Triumf att finnas till, till Edith Södergrans fantastiska dikt:
Vad fruktar jag?

Jag är en del av oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

( Det kunde också stå som motto för Bosse)

Det blev ett stort anlagt verk för flickkör – alldeles för svårt! Bosse och kören övade och övade och övade och när det till sist blev dags för uruppförande i Kungliga Musikaliska Akademiens Stora Sal, då gick det riktigt bra. Det var inte perfekt, men det var bra. Efteråt ursäktade jag mig för att det blivit så svårt, men Bosse tröstade:

– ”Inte alls, detta var jättebra för oss. De röstliga och musikaliska utmaningar du har gett oss kommer vi nu att ha med oss in i all annan musik vi sjunger framöver. ”

Så låg stycket nere en tid. Efter tre-fyra år tog Bosse upp det igen, och se! – då fungerade allt och kören framförde det lysande. I stort sett hela kören var då utbytt (sångarna är med från sitt sjätte till nionde skolår), men ändå var alla svårigheter övervunna. Stycket hade satt sig i kör-sångarnas gemensamma minne. Visst är det intressant?

Slutfrasen ”en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck” ska upprepas flertalet gånger. Över detta ligger i högt, starkt och väldigt utsatt läge en kulningsfras, som en solist ska sjunga. Det kräver stort mod, men också speciell teknik att sjunga detta. När jag hörde stycket då och då under flera år som stycket var ett repetoarverk, var alltid slutet förändrat. Bosse sa: – ” Du vet, det blev så populärt det där att kula, så jag har sagt att alla som vill får. Det blir fler och fler för varje gång.”

 

Bosses stjärna här på jorden har nu slocknat. Han sitter nu uppe i himlen på en stjärna och dinglar med benen. På en sidan sitter Eric (Ericsson), på den andra Gustaf (Sjökvist). De har det väldigt trevligt. De pratar och diskuterar, vinkar och blinkar ibland uppmuntrande ner till oss. De viftar naturligtvis. Och Änglakören är stor, den sjunger fantastiskt vackert – och även här får alla som vill kula!

– Käre Bosse, det blir lite tråkigare här på jorden utan dig, det blir det. Vi är många som sörjer, men mitt i sorgen finns också en stor glädje över vad vi fick vara med om genom dig. Tack.

Bo Johansson blev ledamot av denna akademi 1999.

 

Karin Rehnqvist
tonsättare
professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm

 

 

 

2 Comments

Filed under Sagt om Bosse, Senast noterat

2 Responses to Minnesord i Kungl Musikaliska Akademien

  1. Börje Ekvall

    Hej Karin! Det var ett mycket fint tal som visar Bosses storhet.
    Synd bara att det bästa sägs om en när man har dött!
    Därför vill jag passa på att tacka dig, Karin för all välklingande och rolig musik du har gjort. Underbara harmonier!
    Jag minns att vi sjöng Tilt i BK. Hade vi något mer av dig i repertoaren? Mycket har du komponerat och mer ska det bli.
    Lev väl och länge!
    Börje

    • karin.rehnqvist

      Tack käre Börje, det blir jag väldigt glad över!
      Bromma Kammarkör sjöng bara TILT. Jag hade nog inte gjort så mycket annat då. Sen sjöng vi, vill jag minnas, Över skogen med mitt alltmer hysteriska fågelkvitter-obligato på 30-årsjubileumsfesten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *