Så minns vi Bosse – Bo Johansson in memoriam

Bosse_ÅsaP-01Ett rikt och generöst liv tar slut, just när naturen slår ut i en vänlig grönskas rika dräkt.

Idag vill jag minnas den dansande, levande, inspirerande Bosse!

Han som pekade på sig själv mitt i sommarpsalmen: ”Ur skogens snår, ur stilla BO, framklinga deras visor.”

Han som med fullständig självklarhet förde närvaro med Äppel päppel, och underhöll i busshögtalaren.

Han som byggde klangmagi år efter år med nya korister, och glatt refererade till tonåren som ”den mest dynamiska perioden i livet”.

Jag vill också skicka värme och kärlek till Ingrid. Jag skulle vilja visa min uppskattning som körtant — att hon supportat Bosses livsverk i alla år.

 

Bosse_HenriikkaG-01Världen är inte densamma längre. Majsol sken från blå himmel och försommarmorgonen stod i sin allra vackraste skrud när beskedet om Bosses frånfälle kom. Världen blev med ens märkligt skev och liksom overklig.

Bo Johansson från Värnamo i Småland var under närmare 40 år musiklärare vid Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. 1972 grundade han där en alldeles ny motsvarighet till vännen Jan-Åke Hilleruds gosskör: nämligen Adolf Fredriks flickkör. Den kören kom att bli hans livsverk.

Med aldrig sinande entusiasm, med gediget kunnande och med gränslös kärlek till musiken ledde Bosse oss i flickkören genom allehanda skiftande musikaliska landskap. Med humor och tålamod guidade han oss in i de mest komplicerade klangvärldar. Vi sjöng på ungerska, på finska, franska, tyska och italienska, på svenska och engelska, bekantade oss med kompositörer från de allra tidigaste epokerna till dagens nu verksamma. Och varje gång vi sjöng strävade vi efter att ge vårt allra yttersta. Man ville inte ge Bosse mindre.

Med Bosses filosofi – att varje ung flickas röst är unik, att varje individ utgör en elementär del av det berömda ”flickkörssoundet” – tilläts vi under de allra sköraste tonåren att växa till att känna en oerhörd personlig kraft och glädje i sången.

På samma sätt som Bosse alltid var densamme – aldrig såg jag honom göra sig till eller byta skepnad efter sin omgivning – så såg han den renaste kärnan i oss alla. Han gillade oss precis som vi var och såg bortom trasiga jeans, punksminkningar och färgade kalufser.

Vi var hans tjejer, vi var uttagna efter dubbla provsjungningar för just våra röster och personligheter och för att vi alla hade något alldeles eget att bidra med. Gemenskapen som utvecklades genom musicerandet gav oss en livslång stark tilltro till oss själva och till vad vi kunde uppnå, tillsammans och som individer.

Denne vänlige, ständigt intresserade, gladlynte och lagom tjocke man hade en förmåga att hålla perfekt balans mellan det privata och det professionella. En klapp på axeln, några väl valda ord i matkön eller bara en glad blick räckte för att veta att man räknades.

Bosse mötte oss trötta, snoriga och ömkliga klockan 06.00 kalla novembermorgnar utanför turnébussen vid Norra Bantorget, men visste att vi vid pass 06.23 skulle vara just de glada, spralliga och sångsugna tjejer han älskade att jobba med. Den metamorfosen var han högst delaktig till med sina sånger, ramsor, och sin lekfulla person.

”Ansvaret vilar på mej, toj toj toj!” var ett mantra som upprepades innan vi gick in på scenen, oavsett om det var till konsert eller tävling. Vi lärde oss att ”sjunga med öronen”, musicera hyperkänsligt och näst intill intuitivt, så som man bara kan göra när allt sitter på plats. Bosse litade på oss, och vi litade på Bosse.

Flickkören erövrade med sin unika klang ett stort antal priser och utmärkelser i internationella tävlingar, bjöds till festivaler världen över. Bosse ledde även Bromma kammarkör och Stockholms Vocalis ensemble. Han föreläste flitigt, agerade i jurypaneler och följde under senare år sina gamla koristers karriärer med stort intresse och mycken kärlek.

Bosse lyste upp sin omgivning med sin smittande glädje och sin näst intill omåttliga energi. Vi är många som sörjer, men mitt i sorgen finns en enorm tacksamhet och glädje över att ha fått uppleva livet tillsammans med Bosse. Det var ett rikt liv.

 

Bosse_JennyO-01Bosse är död. Bosse. Det finns många Bosse men det här var en alldeles särskild en. En sådan där person som kunde få en att känna sig viktig och värdefull, trots att man var en tanig och osäker pojkflicka med tandställning. Bosse var musiklärare på Adolf Fredrik och en av Sveriges absolut mest uppmärksammade och välkända kördirigenter.

Hur fantastisk Bosse var som ledare det fattade jag nog mest senare. Då, när jag var en av de tolvåriga tjejer som kom in Adolf Fredriks flickkör, så var han bara en av musiklärarna jag sett i korridoren. Sedan blev han en av pusselbitarna mitt självförtroende, det jag har än idag. Men det förstod jag inte alls då. De där fyra åren i flickkören handlade om ständiga turnéer, med tillhörande boenden i konstiga värdfamiljer, små företagsgig vi gjorde för att få pengar, mer glamorösa spelningar i TV, Globeninvigningen, nyårsfirandet på Skansen och ständiga vårkonserter, sommarkonserter, höstkonserter och luciatåg. Alla dessa luciatåg. Och som vi repade. Två repetitioner varje vecka efter skolan, där vi redan sjungit under ordinarie lektioner. Sedan konserterna och extrarepen. Däremellan det vanliga livet, läxorna, kompisar, eventuella andra fritidsintressen (nästan omöjligt att ha). Men vi sjöng, under ledning av Bosse. I efterhand förstår jag inte hur man orkade – man är inte så himla stor som 12-åring och nykläckt tonåring. Ja vi sjöng. Sjöng sjöng sjöng. På scenen. I replokalen. I turnébussen. Så himmelskt ibland. Klanger och fraseringar som jag fortfarande inte förstår hur man kunde få ur så unga människor. Ljust och mörkt, varmt och skirt, levande och lugnt. Allt fanns på palletten i dessa 30-tal röster. Och det fanns där för att Bosse var en så fantastisk ledare.

Visst fanns det en del superbegåvningar i kören, en del blev professionella operasångare senare i livet, men de allra flesta av oss var vanliga dödliga musikaliska tjejer. Som hade turen att få en körledare som verkligen respekterade och såg potentialen i alla. Oavsett utgångsläge. Såg de frön som fanns och vattnade rätt. Och som såg våra strävanden att bli bättre, nå högre, att utvecklas. Jag minns såväl en svettig mörk vårkväll efter en konsert i någon kyrka på franska landsbyggden. Jag var 13 år. Flera av de som jag tyckte var de duktigaste i min stämma var sjuka. Det var himla skakigt läge. Vi sjöng några åttastämmiga sånger, några frånvarande i stämman och det mesta kunde falla. Jösses så jag sjöng. Minns att jag kämpade som ett djur under konserten för att för att täcka upp frånvaron av sjuka stämkompisar. Varenda ton behövde vara dubbelt så bra, tänkte jag. Hur resultatet blev vet jag absolut inte – jag blev lite hes, vilket kan vara ett tecken på fel teknik, att jag spänt rösten för mkt. Men jag var i alla fall helt slut efteråt. På väg mot turnébussen efter konserten för att slussas iväg till värdfamiljerna kom Bosse och dunkade mig lite lätt på ryggen ”Bra kämpat där Jenny”. Jag minns det än idag. Den bekräftelsen. Den totala stoltheten över att jag faktiskt hade kämpat så hårt. Jag växte en halv meter mellan kyrkan och turnébussen – och jag krympte den aldrig igen. Jag tror det hade att göra med förväntningarna. Bosse trodde att vi alla kunde leverera på topp. Att varje person kunde vara fantastisk. Att det självklart fanns där hos oss alla. Och då blev det liksom så. Hur mycket höga förväntningar kan hjälpa till att höja en människans förmåga, det ska inte underskattas.

Åren gick, att sjunga i flickkören var lika normalt som att göra matteläxan, ibland lika jobbigt, särskilt för någon som tidigare mest lekt med killkompisar och inte drömde om att bli sångerska. Jag slutade och tänkte väl inte så himla mycket tillbaka på denna period utöver att det var en bra kör och att jag fick göra roliga saker. Sedan, härom året, på en ihopdragen julkonsert med gamla flickkörstanter i olika årgångar så fick jag Bosse som körledare igen, för några timmar. Konserten handlade väl mest om att ses och om att sjunga de gamla juldängorna vi alla har i ryggmärgen. Bara uppsjungningen lät makalöst fin i den gamla kyrkan, även om vi såklart inte var helt samsjungna och folk hade sjungit mer eller mindre de senaste åren. Repetitionen kunde blivit bara en rolig och mysig stund med skratt och nostalgi. Men så blev det inte, vi skrattade en hel del, men vi repeterade också. På riktigt. Det som var bra kunde bli bättre. Och Bosse väntade sig inget annat än fantastiskt. Som vanligt. Och han pratade igen om hur vi alla, enskilt, hade en viktig roll. Hur just din röst behövdes. Hur allt skulle vara annorlunda om just du slutade sjunga eller slutade engagera dig i musiken. Helt plötsligt var jag 13-åriga Jenny igen, den där kvällen i Frankrike. Allt kom tillbaka. Viljan att göra sitt allra bästa, att bli bättre än man är, eller vad man trodde man var. För det händer när man har en ledare som ser ens förmåga när man inte gör det själv. En ledare som lyckas locka fram den och säga ungefär ”Titta, det här är också du – jösses vad du kan, vad du är värdefull och vad du behövs. Nu hänger det på dig att ta ansvar. Och det vet jag att du kommer göra, för du är ju du”.

Detta om egen förmåga och att våga ta ansvar är det jag mest av allt bär med mig från åren jag fick sjunga med Bosse. Sångerna och fraseringarna sitter kvar i minnet, men i hjärtat sitter den där biten av trygg självkänsla som kommer från att ha haft Bosse som ledare.

Det finns bara en Bosse som vår Bosse. Men det finns massor av ungdomsledare i Sverige. De allra flesta dessutom oavlönade, på fritiden. Inom idrotten, kulturen och massor av andra områden. Deras insatser kan inte mätas i pengar och de allra flesta kommer inte få fina priser. Men de kan göra insatser som förändrar människors liv. Inte alltid omvälvande eller dramatiskt, men i det lilla, genom att ge den där platsen för trygghet, eller stimulans, eller självförtroende eller bara skratt och skoj. Tackar vi dem så mycket som vi borde? Det tror jag inte. Det borde vi göra mer. Men idag tackar jag Bosse, ur djupet av mitt hjärta. Jag tänker att du nu skapar ny musik av helt vidunderliga och himmelska dimensioner där du är. Din efterklang på jorden blir kvar länge.

 

Bosse_ChristianL-01My very good friend and Swedish conductor colleague Bosse Johansson has suddenly passed away in the beautiful month of May.

Bosse was a real artist among us Swedish choral conductors and the main “theme” of his life was to state that the work with children and young voices really was a way to express deep artistic thoughts and values. He made the “Adolf Fredrik Girl’s Choir” an instrument for these artistic ambition of his and led the choir to exceptional success in appearances all over the world. Just to take one example, I can mention the impressions he made in Hong Kong and China with the choir at several occasions. His philosophy as a conductor was to look upon the singers as individual personalities, and liberate them from the tendency to unification that can be an obvious threat when working with a choir. The sound of the choir – although consisting of young voices – was very mature.

Bosse early on worked with a mixed choir, Bromma Chamber Choir, and from that time and onwards he had a great interest in contemporary music, and many Swedish composers have written work for his ensembles.

The Adolf Fredrik Music School is a unique school and in many ways and a front runner – also in the broad international perspective. With different political situations in Sweden during the years it was not always easy to keep this kind of school going, but Bosse together with his colleague Jan-Åke Hillerud, was one of the main persons to fight for the school and its existence during some hard times.

Bosse has several times been officially recognized for his work. He was the first conductor to be announced “Choral Director of the Year” in Sweden (1986), he got the prestigious “Norrbymedaljen” (1986), he became member 930 of the Royal Music Academy in Sweden (1999).

He will be greatly missed not only by me and many choral director colleagues around the world, but first of all by the many singers whose life, I am sure, changed during the years they sung in his choirs.

 

Bosse_MatsKästel-01Det är tomt nu utan Bosse. Han var Bosse med hela Kör-Sverige och för den delen hela Norden och senare hela världen. För oss i Bromma kammarkör kom han att betyda obegripligt mycket under en lång tid. Bromma kammarkör bildades av Bosse Johansson 1965. I kören lyckades Bosse skapa en familjär, vänskaplig anda samtidigt som han betonade kvalitet och initiativ. Likt en gammal frikyrkopastor kunde han säga ”Du ska känna, Du ska tänka si eller så…” Det fick var och en av oss att verkligen förstå att vi hade en individuell kraft som i kollektivet blev till en musikalisk kraft som imponerade – både i in- och utland.
Skolad av dirigenter som Karl Eric Andersson och Eric Ericson stod också Bosse för ett enastående intresse för den nutida musiken. Tonsättare som Folke Rabe, Arne Mellnäs, P G Alldahl och flera utländska kompositörer skrev direkt för kören. När körvärlden gick åt ett håll tog Bosse oss med på en resa åt ett annat håll. Varje nytt verk fick ta tid. Det var obekvämt och oändligt tålamodsprövande och det var spännande. Moderna museet, Fylkingen och utländska arenor stod snart öppna för Bosse Johansson och hans kör.
I Salzburg under en konsertturné kom ett exempel på Bosses underbara humor. När tidningspojken kommer in på restaurangen frågar Bosse på tyska med sin småländska brytning: ”haben sie Värnamo Nyheter?” Språk var inte Bosse bästa gren men han gjorde sig självklart och oemotståndligt förstådd, lätt, pojkaktigt, med humor men med största musikaliska allvar, som Harpo Marx vid sin harpa.
Under repetitioner kunde han ibland lite planlöst och förstrött klinka på pianot, men så plötsligt! Det magiska, då man bara bars rätt in i musiken.
Bosse var en stor musiker med stor värme och kärlek till musiken och sina musiker. Vi kände oss utvalda, som hans instrument, men också nära vänner. Våra minnen med Bosse lever. Bosse Johansson lärde så många, så mycket. För vännerna i Bromma kammarkör

 

 

 

2 Comments

Filed under Senast noterat

2 Responses to Så minns vi Bosse – Bo Johansson in memoriam

  1. Anita Karlsson

    Bosse, käre Bosse alldeles för tidigt, alltid för tidigt för dem vi vill ha kvar, länge, länge.
    Du har inte bara lämnat spår hos dina körflickor/tanter utan även deras mammor och pappor. Oförglömliga minnen att som körmamma fått uppleva ditt engagemang, glädjen, lekfullheten och även allvaret. Flickkörens proffsiga uppträdanden blandat med spontana sånger på färjan till Danmark, för din ”fiskegubbe” nära ert ställe på Gotland, i kyrkor, ja på många ställen finns det minnen av dig som blomstrar och sjunger.
    Ett annat härligt minne av dig som jag bevarar är när du stod med uppkavlade skjortärmar hemma i ert kök på Gotland med händerna djupt nere i köttfärsen som skulle fixas iordning för att grilla hamburgare till de hungriga tjejerna som uppträtt i några kyrkor där på Gotland.
    Sänder dig mitt hjärtliga tack för att jag fick vara med en stund i ditt liv.

  2. Från djupet av mitt hjärta, tack älskade Bosse för att du blev en så stor del av mitt liv under de år som jag försökte ta reda på vem jag var på jorden. Tack för att du lärde mig att jag är värdefull! Jag lärde mig att vara både ödmjuk och stolt, traditionell men samtidigt banbrytande, ambitiös utan att glömma bort att ha kul på vägen och att tillsammans kan vi åstadkomma mirakel! Jag är så ledsen men ler ändå för hur kan man låta bli när man tänker på dig…
    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *