Släppa ut livet genom strupen

 

Av ÅSA PLESNER

Gotland, sommaren 1997:

En hel flickkör sitter bänkad på vinden av Bosses nyinköpta Gotlandsgård. Vi har ätit hamburgare, flamsat runt, kramats och sjungit hela kvällen. Årets Gotlandsvecka är nästan slut, det riktiga sommarlovet ska börja. Men nu, när sommarskymningen mörknar och vi sitter på vinden, är min mage svart och tung. I halvljuset kan jag knappt se vem som är vem, bara silhuetterna på frisyrerna skiljer mellan Rebecca, Caroline, Julia och de andra niorna.

Det är deras sista nightclub. Avskedet. Nästa år är det jag som går i nian. Det vill säga: om ett år är det min tur att sluta.

Jag är trädet som du fick sommargrönt att sjunga, sjunger de, med den röstkraft som tar fyra år att odla upp. Tror du jag ett ögonblick glömt det, fastän sommarn gick?

Jag andas försiktigt genom munnen, försöker gråta tyst så att jag inte ska störa sången. Först nu inser jag att tiden i flickkören är kort. Fyra år, när man nyss har börjat sexan, det är hela ungdomen. Men tre av dem har redan gått och snart är det min tur att sluta. »

Jag förebrår mig att jag inte har uppskattat de här åren som jag borde. Jag har suckat varje gång klockan visat måndag–onsdag–klockan–fyra, jag har smitit ut ur salen för onödiga toabesök för att få en paus, jag har fräst åt mina föräldrar att de inte ska räkna med att jag är kvar i kören nästa termin, jag har bytt stämma uppåt och neråt i ett förtvivlat hopp om att det ska bli lite mer spännande, och förresten är jag helt säker på att jag skulle ha haft en pojkvän vid det här laget om jag bara slapp undan denna satans gullegullkör. Jag har velat skolka och hångla, inte läsa noter.

Men sluta? Om ett år bara? Det får inte hända, det kan inte hända. Flickkören är det konstanta i mitt liv. Flickkören är respiten från ett socialt spel jag inte behärskar, lisan från en betygshets jag har genomskådat men inte kommer loss ur, portalen som på fem minuter tar mig från den acnebekämpande ansiktstvätten till livet självt. Den plats där jag kan sätta fötterna i marken, öppna mig uppåt och släppa ut eländet genom strupen.

Hur ska jag bära det själv? Om ett år bara?

 

 

Tegnérgatan 44–46, vintern 2002:

Jag sitter längst bak i sal 504 och betraktar en främmande flickkör. Även de som var yngst när jag slutade har själva blivit tanter; nu är det en ny generation igång. Själv studerar jag på Tekniska högskolan och tog tillfället i akt att göra en icke–teknisk uppsats. Jag försöker nu med hjälp av några grovt tillyxade teorier beskriva vad som sker framför mig: varför tjejer sjunger i flickkör och varför Bosse leder dem.

Jag bläddrar igenom de enkäter som flickorna har fyllt i och mina anteckningar från en intervju med Bosse. Skillnaden är milsvid.

De flesta flickkorister är befriande raka och enkla i sin inställning till körsången: före repetitionen är man trött. Efter repetitionen är man glad. Allra härligast känns det att vara med i flickkören när man hör andra körer, och inser att man är bäst.

Bosse, däremot, har pratat långsamt och med många pauser under intervjun – jag har hunnit skriva ner nästan allt. Och strukit under hans pedagogiska och sociala mål som körledare: livslångt sångintresse; ökat självförtroende; träning i lojalitet, solidaritet och respekt; vilja och förmåga att ta ansvar för resultatet. En fördjupad känsla av identitet, sammanfattade han.

Hjälp. Han måste jobba hårt, tänker jag.

Fast såhär i repetitionssalen ser det mest ut som om han har roligt. ”Det där [den socialt engagerade ledarstilen] kan ifrågasättas från akademiskt håll”, konstaterade Bosse vid något tillfälle under intervjun. Här i verkligheten tycks det fungera alldeles utmärkt. Tjejerna är påtagligt gladare efter repetitionen. Men frågan i min uppsats, varför de egentligen sjunger i flickkören, svarar de inte riktigt på. Om de har fördjupat sin identitet genom sången så vet de inte om det själva.

 

 

Kungsholms kyrka, juni 2010:

Jag har lämnat man och barn hemma, och bänkat mig för sista sommarkonserten med Bosse. Det var ett antal år sedan jag var här sist. Ännu en genomlyssning av Jag nu den pärlan har vägt lätt i förhållande till sommaravslutningar på dagis, deadlines på jobbet och köksrenoveringar.

Jag tittar på 40 flickansikten och ser mig själv. Koncentrationen. Disciplinen. Blygheten i publikkontakten hos 12–åringen, som övergått i ointresse vid 14 och blommat ut i artisteri vid fyllda 16. Prestigen. Den sammanbitna spänningen när intonationen glider en åttondels ton (jag ser bara Bosses rygg, men vet exakt hur hans ögonbryn far upp, manar högre giss!).

Pünkösdölö börjar, och mitt tankesorl kommer av sig. Fördjupade identiteter? Nej, det här är ren magi. Det vibrerar om varenda kropp i köruppställningen. Fötterna står kvar i marken, men ljuset som kommer genom struparna måste vara hämtat uppifrån. Klangerna och tempoväxlingarna drabbar mig. Aj ki màr – gå ut, då! vrålar flickorna, eller om det är Gud, i slutackorden. Jag är bedövad, förlamad, kan inte andas förrän efterklangen har tystnat.

Och jag fattar äntligen: det var för detta jag gick på alla repetitioner. Det är detta som är Bosses påverkan i mitt liv. Han fick mig visserligen att koncentrera mig och att höja gisset, men framförallt att sätta fötterna i marken, öppna uppåt och släppa ut livet genom strupen. Och han gjorde det utan att jag märkte något. Medan jag tragglade in ungerska originaltexter, planterades livet i kroppen på mig. Jag lärde mig stolthet, integritet, uttryck. Ja, min identitet fördjupades, och nej, jag lade inte märke till det förrän nu.

Mer än halva mitt liv har gått sedan jag började flickkören och nötte in Pünkösdölö i ryggmärgen. Jag kan fortfarande varenda ton. Och jag kan fortfarande, fast det mest bara händer när dagis och jobb och renoveringar tillåter, sätta fötterna i marken, öppna mig uppåt och släppa ut livet genom strupen.

 

Jag är trädet som du fick sommargrönt att sjunga.
Tror du jag ett ögonblick glömt det fastän sommarn gick,
sommarn och det unga?

(Ur Bo Bergman: Vinden och trädet, tonsatt av Ture Rangström)

 

– Åsa Plesner (f Byström), medlem i Flickkören 1994 – 1998
(ursprungligen publicerad i boken boken ”Bosse och hans Flickkörsvärld”, 2011)

Mer om livet i Adolf Fredriks Flickkör – till vardags, turné- och konsertfest – finns att läsa i boken ”Bosse och hans Flickkörsvärld” ›

Leave a Comment

Filed under Adolf Fredriks Flickkör

Comments are closed.