Tontrött men sångglad – och bäst i världen

Adolf Fredriks Flickkör, repetition mars 2005Av ÅSA BYSTRÖM

 

Hur kan unga tjejer vilja sjunga i Adolf Fredriks Flickkör? Frågan verkar kanske respektlös, eller i alla fall dum. Låt mig pröva en annan formulering:

Vad är det som driver Tekla, 14 år, att två gånger i veckan gå på körrepetition, när alla vet att eftermiddagar bör tillbringas på café? Hur kan hon gå med på att åka till Upplands Väsby och ha konsert en lördagkväll, när ”alla andra” ska hem till Niklas? Kort sagt, varför skulle någon normal tonåring vilja vara med i Adolf Fredriks Flickkör?

Vintern 2002 intervjuade jag Bosse, lyssnade på repetitioner och läste enkätsvar från flickkorister för att försöka förstå vad som är så speciellt med AFF. Många tjejer verkade först lite undrande inför att svara på frågor om varför de är med i flickkören. ”Jaa… det är ju roligt”, förklarade de. ”Jobbigt, men roligt.”

 

Halvvägs genom högen med enkätsvar lägger jag märke till ett ord som jag aldrig hört förut, men som beskriver en känsla jag minns från mina egna flickkörsår: Sångglad. ”När jag åker hem från repetitionen är jag trött men glad, sångglad” skriver en flicka. Samma ord dyker upp i många andra enkätsvar. Precis före repetitionen, måndag fem i fyra, nej, då är det inte roligt att vara flickkorist. Men på bussen hem, när man tontrött och sångglad lutar sig tillbaka mot sätet, då har man just inget att klaga på.

Förvandlingen är synlig från min observatörsstol, längst bak i sal 504. Tjejerna kommer till repetitionen som de tonåringar de är: Trötta, lite stirriga, och pratiga, pratiga, pratiga. Niorna glider omkring så självsäkert som bara nior kan, och sexorna flyttar lydigt på sig, utan att riktigt förstå vad det är som gör niorna så speciella egentligen. Så börjar repetitionen med ett långt, unisont, ett-struket f.

Stressen försvinner. Själva puberteten bleknar från tjejernas ansikten: Nu är de körsångare.
Däri ligger, tror jag, en del av flickkörens dragningskraft: Just i de år när identiteten är som svårast att få grepp om, kan kören och dess gemenskap erbjuda en ny roll. Den kräver inte någon viss kroppsform, den frågar inte om du har någon pojkvän, den bryr sig inte om hur biologiprovet gick. Andas in, andas ut, stäm in i uppsjungningen: Du är nu en av de sju ”övre tredje” i Adolf Fredriks Flickkör.

 

Nåväl, gruppidentiteter är kraftfulla saker, men det finns fler anledningar att släpa sig till repetitionen. En fråga på mitt enkätblad bad koristerna berätta om en riktigt stark sångupplevelse – ett tillfälle när hon hade lyfts långt över marken. Påfallande många flickor skrev då inte om magiska kompositioner, snygga stämmor eller kyrkor med fantastisk akustik: Nej, här kom en mer elitistisk sida av AFFs korister fram. Det roligaste en flickkorist kan vara med om, lät enkäten förstå, är att vara bäst.

Inte bäst personligen, nödvändigtvis, vi pratar inte om konkurrens mellan korister här. Men att sjunga på en konsert med fem andra körer och inse att det är AFF som är bäst i stan, eller att åka utomlands och träffa ”en av världens bästa körer” men inte bli ett dugg imponerad – det är en rejäl kick!

Nog för att allas röster har lika värde. Jag tror ändå att det faktum att körer är olika bra, och att Adolf Fredriks Flickkör är alldeles sjusärdeles bra, ger Tekla och hennes kompisar ytterligare anledningar att låta läxorna och kompisarna vänta till senare.

Vanliga tonåringar? Pyttsan. Vi pratar om korister i världsklass. Allt som krävs är två trötta men sångglada kvällar i veckan. Det är klart, intygar alla de som svarade på enkäten, att de skulle råda en yngre syster eller kompis att söka till flickkören. Det är alldeles självklart.

 

– Åsa Byström, medlem i Flickkören 1994 – 1998
(ursprungligen publicerad i programboken för Adolf Fredriks Flickkörs jubileumskonsert 2003)

 

 

Leave a Comment

Filed under Adolf Fredriks Flickkör

Comments are closed.